Trollmamman stickar

Tack för alla snälla kommentarer - och SMS! När jag skrev förra inlägget kändes det nästan lite fånigt, som om jag skulle tigga medlidande ungefär, men så insåg jag att jag aldrig skulle ha tänkt så om jag hade läst motsvarande text hos någon annan och så publicerade jag. Det kändes på något konstigt sätt bra att tala om varför jag är (om möjligt) än mer osynlig här på bloggen och på alla trevliga stickträffar än vanligt.

Som jag skrev sist så ringde jag företagshälsovården. Tjejen jag pratade med var "som en igel" - jag hade ingen chans att låta bli att gå dit två dagar senare för hon bokade helt sonika in mig på ett besök. När jag var där fortsatte hennes ihärdighet så på tisdag ska jag träffa en läkare… Det här är säkert bra, men jag kan inte annat än tycka att det känns jobbigt. Vad ska han göra liksom? Två gånger har hon erbjudit mig att få en tid hos vår beteendevetare. Jag kunde inte bestämma mig på telefon, och inte heller när jag var hos henne i veckan, men kanske har jag nu kommit fram till att jag ska tacka ja till det erbjudandet.

Annars har jag dragit ner min arbetstid till en eller ett par timmar under full tid, jag koncentrerar mig verkligen på att inte engagera mig i sådant som någon annan borde göra osv. Jag har en superduper-bra chef som helt stödjer detta och som "är på mig" om jag inte går hem "i tid". Hon har t ex också  bestämt att det är "förbjudet" att ta med sig jobb hem… Hoppas att detta ska räcka - åtminstone till att  börja med.

Jag törs nog sticka ut hakan och påstå att jag tar detta på allvar, för fy 17 vad konstigt det är att efter att ha vilat i nästan två veckor fortfarande vara lika slut! Nu vet jag ju att jag har bra blodsockervärde, och att mitt Hb är långt högre än vad jag brukar ha, så det är inte därför jag är trött. Men även om jag tar detta på allvar, dvs verkligen har "backat" och tar det extremt lugnt och försiktigt nu, så känns det ju så konstigt att vara så här slut! Jag har svårt att acceptera att det är sant på något sätt. Men ändå är det ju ett faktum att eftersom jag känner det så extremt tydligt är det ändå relativt "lätt" att  inte göra mer än absolut nödvändigt.

Känner mig förresten också väldigt glad över att jag inte är det minsta "deppig". Visst gråter jag så det skvalar då och då, men det är ju för att jag är så trött och slut, inte för att jag är nere. Insåg när jag fick SMS igår att det kanske låter värre än vad det är, så nu skriver jag denna "rapport" så det förhoppningsvis framgår att jag åtminstone är vid relativt gott psykiskt mod. Att skriva "pigg och glad" känns rejält knäppt för pigg är jag då absolut inte, men det kanske går att förstå vad jag menar?

Jag har vetat att jag jobbat för mycket - ganska länge. Jag har lyssnat på alla som sagt åt mig att ta det lugn och vara försiktig och tänkt att "det är ingen fara" …

I förra veckan tog all ork bara slut. Inget gick. Fick t o m be om hjälp så att mina troll inte kom till mig utan stannade hos sin pappa några dagar extra. Trollmormor kom hit och hjälpte oss med att "bara vara". Hon lagade mat och vek tvätt. Fixade mys och bara pratade.

Nu är det inget snack om att jag ska jobba mindre! Mycket mindre! Nu är jag riktigt "rädd" för fy 17 vad konstigt det känns att vara så trött att jag knappt orkar stå upp. Knappt orkar gå. Definitivt inte orkar sticka mer än korta korta stunder - fast jag vill. Helkonstig och mycket läskig känsla. Samtidigt så går det det faktiskt bra bara jag kommer igång. Jag kan. Jag orkar när jag "tvingar igång" mig. Ringde företagshälsovården och frågade hur jag ska tänka - ska jag tvinga igång mig? T ex ut på promenad, eller för att känna att jag njuter i stickhörnan när jag nu äntligen är hemma med trollen om kvällarna. Svaret var nej. Vila, vila och åter vila. Bara göra det jag verkligen orkar och det som jag vill och tycker är kul.

Snacka om att jag känner mig "dum". Men samtidigt väldigt glad för jag tror att jag har dragit i handbromsen i tid!

Önskelistan på saker jag vill sticka växer för jag orkar sitta och sticksurfa

Min pälsullshärva väger ca 90 g, det är ca 600 m per 100 gr så alltså har jag ca 540 m garn.

Festival stickas på stickor 4.5 och då behövs ca 640 m garn.
Daises stickas på stickor 5.5 och då behövs ca 630 m garn.

När jag väl bestämt mig för vilket mönster jag vill sticka måste jag alltså fundera ut hur mycket jag behöver gå ner i stickstorlek för att garnet ska räcka …

Mys med älsklingen. Lugn och ro. Två långa promenader. En tur ut på landet med besök i Annettes mysiga Garnebo. Det var helgen det! (Den första bilden är lånad från Annettes egen blogg för mina blev så sneda - trodde jag hade lärt mig att tänka på åtminstone det).

En förlängningstråd till mina Knit-Pick kommer förhoppningsvis att underlätta min "rörstickning", och sen hade jag lovat mig själv att få provsticka någon enkel halsduk eller sjal i Pälsull. Tror det skulle kunna bli en Daisies eller kanske Festival? Garnet jag till slut valde är jeansblått - alldeles oavsett vad det ser ut som här. Övar på att fotografera… Lite roligt är det faktiskt, det också!

Jag heter Ruth, min mamma och min mormor också. Jag sa alltid när jag var liten att om jag någongång fick en flicka så inte 17 skulle hon behöva heta något så hemsk - gissa en gång om lilla flicktrollet heter Ruth eller inte

Nåja - nu stickar jag mig en kofta som heter Rut. Eller egentligen är det ju en kombination av mönstren Rut och Roberta - men Rut låter finare tycker jag. Helt opartisk som jag är!

Koftan stickas "åt fel håll". Man börjar nere vid handleden och stickar sig uppåt längst ärmen, väl upp i ärmhålshöjd ökar man massor och det blir lååååånga varv. Nu har jag precis kommit dit på del nummer två. 

Alltså kan jag nu säga att jag har ungefär ett helt fram (eller bak) stycke kvar. Jag har ju stickat en ärm, ett av framstyckena och ett halvt bakstycke förut, och nu har jag nästan hela ärmen klar på del nummer två. Kvar är alltså halva bakstycket och ett av framstyckena, dvs ungefär ett fram (eller bak)stycke. Det borde inte behöva ta så lång tid att det hunnit bli för varmt för en skönt yllekofta innan jag är klar - hoppas jag!

Lördag:
Kvartsfinalhockey tillsammans med stora pojktrollet!

Söndag:
Samling 08:50 för gemensam bussfärd mot flicktrollets handbollsmatch i Nyköping. Hemma igen vid 14-tiden… Resultat: Förlust med 10-5, men flicktrollet gjorde 2 mål! Trollmamman är så klart stolt sm en tupp, eller nåt!

 Flicktroll "in action"

17:15 samling för bil-karavan-körning till Norrköping och pojktrollens innebandymatch mot serieledarna Åby Oilers. Hemma igen klockan 21:00. Reslutat: 7-7. Vilken match! Väldigt rättvist resultat!

 Uppvärmning. Målvakten = lilla pojktrollet.

Sammanfattning:
Det är för kallt i ishallen för att jag ska kunna sticka. Får bara ont i händerna. Bussresor fungerar bra, även väntan innan match - totalt sett ca 3 timmar sticktid! 

Återhämtning. Att komma ner i varv. Det var mycket sådant vi pratade om på lunchen häromdagen.

Idag hade jag ett av mina återkommande, och tyvärr riktigt energislukande, möten på jobbet. Stressar oftast (upp mig) som en tok för att hinna förbereda allt innan, sedan genomför jag mötet och avslutar dagen med att försöka hinna skriva och skicka ut protokollet. Idag lyckades det riktigt bra. Jag kände mig nöjd och glad när jag trampade hemåt.

Trollen och jag åt middag framför TV:n - de njöt av hockeyn och jag njöt av de tända ljusen på bordet! Efter maten satt jag tillsammans med dem och tittade (läs stickade!!), slappade och bara njöt! Så härligt. Kommer nog att sova gott i natt!

Smet från jobbet. Var borta i drygt 2 timmar. Hann handla garn åt svärmor, fixa ärende på banken, men allra bäst - jag träffade två goa stickvänner. Vi satt i lugn och ro och åt och pratade - länge. Jag for in på restaurangen som en virvelvind! Dels var jag sen från banken (det tog lite mer tid än jag hade räknat med trots att tyckte att jag hade tagit till…) dels så rusade jag till fel restaurang först. In stormade jag dock med andan i halsen till slut, men jag var så stressad att jag först inte såg mina ivrigt vinkande vänner.

Fick ett par varma kramar, massor med goda råd och en lång härlig lugn lunch! Tack ska ni ha underbara A och A

Eftersom jag inte cyklade till jobbet denna dag bestämde jag mig för att prova på att använda en sjal som halsduk. Jag har sett många göra det, och det ser så snyggt o bra ut på andra att jag tänkte att nu skulle jag också prova. Det var verkligen superskönt!

Fast det var inte bra att jag blev så sugen på att få mitt urtrista "rörprojekt" klart - det är ju så mycket roligare att sticka på Rut/Roberta och jag har ju så lite sticktid numera att jag enbart vill sticka på riktigt roliga och njutbara projekt! Det är lite synd om röret för garnet är underbart mjuk och gosigt, jag vill ha det färdiga resultatet, jag stickar på min lyxiga Knit Picksstickor så det borde vara kul. Jag tror att det som gör det trist är att jag stickar med magic loop och att stickorna är så grova (stl 5) så varje gång jag ska "byta sida" har jag svårt att få upp maskorna från "tråden" till stickan. Om någon förstår vad jag menar och har ett bra tips på hur jag undviker detta så blir jag hemskt glad för lite hjälp

Jag är totalt ointresserad av att fotografera. Dessutom tycker jag att alla kort jag tar blir trista och i dålig kvalitet. Trots detta har jag funderat ett tag på om jag eventuellt ändå skulle unna mig en ny kamera, min gamla inhandlades i Japan år 2001. Tänk om det blir roligare att fotografera med en bättre kamera - ungefär på samma sätt som att det är en större njutning att få sticka med lyxigt garn på Knit Picks stickor jämfört att harva på i något gammalt akrylgarn och stålrundstickor från 50-talet.

Sagt och gjort, i fredags på lunchen blev det en kamera! Fast om det inte hade varit för min älskade särbo så hade det inte blivit av än. Och hade det inte varit för hans skull så skulle jag nog inte ha "vågat" öppna kartongen ännu heller! (Så länge den inte var öppnad kunde jag ju fortfarande ångra mig liksom.)

Det är ju bara så att det är ju mycket roligare att läsa blogginlägg med bilder. Det spelar nästan ingen roll vad bilderna visar. Här kommer ett första test:

En mudd på köksbordet.
En massa stök runtomkring.
Ner på knä - nära med kameran.
Ingen blixt? Eller blixt?

Blev ju super tycker jag

Inte lika kul med blixt, eller hur?